VICTORY.

har egentligen aldrig haft något emot det.
visst, de kanske inte har all världens resurser och erfarenheter till att ta hand om ett barn, ekonomiskt sätt kanske ligger lite i kris men vafan, alla har ett eget val att göra. förutom ungen då.
hursomhelst, det här är inget inlägg om unga småbarnsmammor (creds till dem) utan om EN UNG SMÅBARNSMAMMA.

sitter på kungshallen med Mari babu när två mammor sätter sig bredvid oss med sina ungar. peace.
sedan börjar ena ungen gråta, han (eller hon) börjar gråta ännu mer, börjar skrika, börjar flippa totalt. den som inte skulle sett åt det hållet måste antingen ha varit döv eller i alla fall något fel på hörseln. jag sneglar åt den sidan.
barnet slutar inte.
hör knappt vad Mari säger, för att inte nämna vad jag själv tänker. mamman har noll kontroll. hon sitter där och gamar i sig sin...vad hon nu åt.

helt plötsligt känner hon väl sig helt hjälplös och osäker och höjer ögonbrynen, öppnar ögonen STORT och putar med läpparna samtidigt som hon brister ut:

"vad glor ni på? har ni aldrig sett en unge som gråter eller?"

EHHHHHHHHHHH! excuse moi?
en unge som gråter har jag allt sett, men en sådan dålig mamma...ah, då måste jag nästan tänka efter...