VICTORY.

stämmer inte alltid.
har märkt en sak sen jag kom hit till redneck landet. mer specifikt till universitetet.
jag är inte ensam om att ha ett pågående ha haft ett långdistansförhållande. varannan människa jag pratat med genomlider just nu ett distansförhållande själva.

manchester - kina
manchester - afrika
manchester - frankrike
manchester - USA.
manchester - singapore.
manchester - hong kong.

det sistnämnda fick jag reda på igår. en ubertrevlig tjej i min kinesiska vars fästman är kvar i Hong kong i väntan på att hon ska åka hem efter att ha avklarat sin utbildning.
jag frågar henne om hon inte har det svårt. hon svarar:

"ja, jag saknar honom mycket. men vi försöker prata med varandra så mycket som möjligt när vi har tid, annars försöker vi leva våra egna självständiga liv nu och se fram emot julen då han kommer hit. om inte vårt förhållande ens kan klara av ett års distans, hur ska vi kunna gifta oss? "

jag antar att vissa människor bara är mer determined than others. hon var i alla fall, eller skulle i alla fall ha varit en stor inspirationskälla om jag varit i liknande sits själv.
för att inte nämna de resterande som just nu i detta tillfälle krigar med att få sitt förhållande att funka. krigar för att bevisa hur stark deras kärlek verkligen är.
det enda jag kan säga när jag pratar med dessa starka människor är: "i know how it feels" men mer har jag inte rätten till att kläcka ur mig. har inga direkta råd att ge då jag själv inte kunde genomföra dessa. vad kan man säga, lättare sagt än gjort.

just want to from the bottom of my heart wish everyone with a longdistance relationship the very best, i truly hope that you all can make it til the end, look forward to every moment you get together with your significant other and most important thing that we failed to do: trust each other.

"Don't measure the distance, measure the love"