ALLT TAR SIN TID.
efter alldeles för många timmar på universitetet unnade jag mig en hel kväll med skräpmat och filmrullar.
tredje gången jag ser filmen "wanted" med Angelina Jolie i huvudrollen från 2007. ni som inte sett den, vad väntar ni på? mycket sevärd.
för övrigt kan jag inte sluta tänka på att det endast är EN vecka kvar tills jag landar på svensk mark igen. när man varit borta ett tag så tror man att man går miste om så mycket därhemma, vänner förändras, staden förändras, svenska folket förändras. men faktum är, inte ett skit förändras. allt är sig likt. drottninggatan finns kvar, folk står som vanligt otåligt väntandes utanför Åhléns, vädret suger apa. ja, ingenting förändras. varför då all denna saknad?
ibland tror jag att det kan vara skönt att befinna sig i en stad där allting sker efter ens förväntningar, allting händer som det alltid har hänt, i en stad där man kan buss tabellen utan och innan.
när jag lämnade sverige den 19e September 2008 var det excitement blandat med en massa frågetecken i huvudet. inte som när man åker iväg på semester, hela kroppen sprudlar av glädje för man vet vad resan går ut på, vad som skall komma att hända. på ett ungefär i alla fall. den 19e september hade jag ingen aning vad som väntade mig när jag stod där och vinkade till familjen. det enda jag visste var att jag hade a duty to fulfil. att ta mig igenom 4 år på University of Manchester. but that was about it.
jag lämnade med andra ord allt det trygga där hemma, min trygga familj, mitt dåvarande jobb som receptionist på Fitness 24 Seven, min dåvarande pojkvän. Livet verkade så enkelt på den tiden, allt som jag var för lat för att fullgöra blev gjort av människor omkring mig. hade alltid någon som jag kunde luta mig emot, som pushade mig i vått och torrt. idag är allt det trygga bortblåst. idag står jag på egna fötter med familjen på andra sidan skype. so close but yet so far.
jag lever i med/-motvindar, det gör jag. minns första dagen jag anlände till mitt studentrum. rummet var tomt, tomt på saker och tomt på kärlek och minnen. jag hade kommit till en helt främmande stad där ingenting föll mig på smaken. jag kopplade upp mig på nätet, ringde min dåvarande klippa och grät i en hel timma. han måste ha känt sig helt frustrerad. det enda han sa som fick mig att må bättre och sluta böla var att han lovade att komma och hälsa på veckan efter. efteråt ringde jag mamma, grät i ytterligare en timma. mamma vart helt förstörd. tänk att hon hade släppt iväg sin dotter helt ensam att klara sig själv. jag ångrar dessa två samtal. men samtidigt hade jag ingen annan att ringa. dessa två stod mig närmast. förstod mig bäst. än idag ångrar jag dessa två samtal så in i biip. tanken att mamma tvingades sitta på andra sidan luren, höra sin annars så självständiga dotter gråta samtidigt som hon visste att det inte fanns något hon kunde göra. why did I do that to her?
jag vet ju att allting går över. once you get hold of it, you'll rock it. kan inte medge att jag "rock it" riktigt ÄN. men det kommer. just nu är min uppgift att fulfil my duties as a MU-student. live up to the expectations. the result, you'll see in my future!
tredje gången jag ser filmen "wanted" med Angelina Jolie i huvudrollen från 2007. ni som inte sett den, vad väntar ni på? mycket sevärd.
för övrigt kan jag inte sluta tänka på att det endast är EN vecka kvar tills jag landar på svensk mark igen. när man varit borta ett tag så tror man att man går miste om så mycket därhemma, vänner förändras, staden förändras, svenska folket förändras. men faktum är, inte ett skit förändras. allt är sig likt. drottninggatan finns kvar, folk står som vanligt otåligt väntandes utanför Åhléns, vädret suger apa. ja, ingenting förändras. varför då all denna saknad?
ibland tror jag att det kan vara skönt att befinna sig i en stad där allting sker efter ens förväntningar, allting händer som det alltid har hänt, i en stad där man kan buss tabellen utan och innan.
när jag lämnade sverige den 19e September 2008 var det excitement blandat med en massa frågetecken i huvudet. inte som när man åker iväg på semester, hela kroppen sprudlar av glädje för man vet vad resan går ut på, vad som skall komma att hända. på ett ungefär i alla fall. den 19e september hade jag ingen aning vad som väntade mig när jag stod där och vinkade till familjen. det enda jag visste var att jag hade a duty to fulfil. att ta mig igenom 4 år på University of Manchester. but that was about it.
jag lämnade med andra ord allt det trygga där hemma, min trygga familj, mitt dåvarande jobb som receptionist på Fitness 24 Seven, min dåvarande pojkvän. Livet verkade så enkelt på den tiden, allt som jag var för lat för att fullgöra blev gjort av människor omkring mig. hade alltid någon som jag kunde luta mig emot, som pushade mig i vått och torrt. idag är allt det trygga bortblåst. idag står jag på egna fötter med familjen på andra sidan skype. so close but yet so far.
jag lever i med/-motvindar, det gör jag. minns första dagen jag anlände till mitt studentrum. rummet var tomt, tomt på saker och tomt på kärlek och minnen. jag hade kommit till en helt främmande stad där ingenting föll mig på smaken. jag kopplade upp mig på nätet, ringde min dåvarande klippa och grät i en hel timma. han måste ha känt sig helt frustrerad. det enda han sa som fick mig att må bättre och sluta böla var att han lovade att komma och hälsa på veckan efter. efteråt ringde jag mamma, grät i ytterligare en timma. mamma vart helt förstörd. tänk att hon hade släppt iväg sin dotter helt ensam att klara sig själv. jag ångrar dessa två samtal. men samtidigt hade jag ingen annan att ringa. dessa två stod mig närmast. förstod mig bäst. än idag ångrar jag dessa två samtal så in i biip. tanken att mamma tvingades sitta på andra sidan luren, höra sin annars så självständiga dotter gråta samtidigt som hon visste att det inte fanns något hon kunde göra. why did I do that to her?
jag vet ju att allting går över. once you get hold of it, you'll rock it. kan inte medge att jag "rock it" riktigt ÄN. men det kommer. just nu är min uppgift att fulfil my duties as a MU-student. live up to the expectations. the result, you'll see in my future!
Kommentarer
Trackback
