VICTORY.

Whichever it is, så har jag fått båda uppfyllda. Det sistnämnda har dock under flera år varit en mardröm då jag inte såg klok ut med bara skinn och ben. Under hela gymnasieperioden försökte jag ständigt gå upp i vikt, utan resultat. Jag åt (gör det fortfarande men that's not the point) mer än de flesta killar i klassen och fick ständigt kommenterarer som "ska du verkligen äta allt det där?" men inget hände. Att hitta ett par byxor som passade var i princip omöjligt, då jag är relativt lång också så var de alltid för korta om midjan skulle sitta bra och tvärtom, om längden var perfekt så fick jag dra ett skärp tre varv runt midjan för att hålla de på plats. Har under min uppväxt ständigt få höra orden "åh, vad smal du är yada yada", i mångas öron klassas det väl som en komplimang men nej, inte när man sitter där och är underviktig. Då är det det sista man vill höra.

Idag har jag nästan uppnått min drömvikt, har ett par kilon kvar och för det krävs tre palmyra-tallrikar, tre gånger i veckan, typ. Men ja, en vacker dag kommer väl min extrema matförbränning lägga av och då kommer jag väl tänka tillbaka på den tiden då jag gick runt med en gummisnodd knuten vid midjan för att hålla byxorna uppe.

anywho, the point is. Vi som inte går upp av att äta går faktiskt också igenom ett helvete. Det är ju inte riktigt så att man har den "perfekta kroppen" bara för att man inte går upp när man stoppar i sig en bulle. Lastly, jag är inte missnöjd med min kropp, men ett par kilon till här och där skulle inte vara så pjåkigt.